(Artikeln skrevs ursprungligen lördag, 2 mars 2013 vid 03:07 och lades på Netlog som numer har gått ihop med Twoo)
Sammanfattning
Efter en artikel i tidningen Sydsvenskan torsdagen den 28 februari 2013 med rubriken "Ingen hit på 70-talet heller" var jag tvungen att reagera kraftigt. Inte för att den innehåller sakfel, men andemeningen och slutsatsen i artikeln är fullständigt barock.
Jag har själv läst och skrivit om just ämnet arbetslösheten. Första gången jag på allvar fördjupade mig i ämnet var när jag deltog i ett arbetslivsutvecklingsprojekt (ALU) 1996. Detta myntade ut i en uppsats som jag sedan reviderade under vårterminen 1998.
Innan någon av er lämnar någon synpunkt till det som är skrivet här bör ni läsa dessa två uppsatser, som alltså bara finns original på papper, på grund av en förstörd hårddisk. Uppsatsen som heter Arbetslösheten idag består av två delar. Första delen beskriver arbetslöshetens orsaker, arbetslöshetens följder och så vidare. Andra delen tar upp Kunskapslyftet, fattigdomsfällan, folkhemmet och så vidare.
Kritiken mot arbetsmarknadspolitiken var enorm redan då. Det fanns dock en väsentlig skillnad. ALU, APR med flera berättigade till ett arbetsvillkor. Det var ju naturligtvis ingen bra politik det heller, men jämfört med FAS3 eller sysselsättningsfasen som den numer heter, så fick deltagarna sina nya dagar. Det var det enda som de flesta var intresserade av. Ja, ni har rätt för tyvärr fanns det redan då få jobb och även om det fanns rötägg till handledare på de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna så var de flesta bra personer som egentligen inte ville något annat än att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Nu har det förflutit 15 år sedan jag skrev min uppsats om arbetslösheten och jag är störtförbannad på att politikerna inte har lärt sin läxa. Det har blivit sämre för gemene man. Jag är en person som tror att de flesta av oss vill gott. Att sedan dagens politik är usel beror på att vi har en värdekonservativ regering.
Artikeln i Sydsvenskan säger indirekt att det var skit på 1970-talet också. För vem frågar jag mig.
Jag ska ge mig på att göra ett försök att redogöra för hur det var på 1970-talet och hur det är nu, samt orsaken till den kraftiga inflationsutvecklingen som skedde på 1970-, 1980- och i början av 1990-talet.
En kort sidospår bara
Flera av er blir nog rasande när jag nämner Olof Palme som en av orsakerna till att arbetslöshetssiffrorna var låga under nästan tre decennier. I sin ungdom besökte han Amerikas Förenta Stater. Under sin resa där såg han hur medmänniskor hade det som stod utanför den trygghet som ett arbete ger. Han blev så illa berörd av detta och var fast besluten att så skulle vi aldrig ha det i Sverige. Alla ska ha rätt till en god sjukvård, det ska inte handla om den personliga betalningsförmågan. Idag ser vi det som en självklarhet att få tillgång en bra sjukvård. Sedan att tandvården står utanför är egendomligt. De försämringar den borgerliga regeringen har gjort med socialförsäkringar under snart åtta är ingen nyhet för mig. De följer devisen "för den som har ska det vara givet, men för den som inget har skall det tagas det han redan har". Detta är en fultolkning av den bibliska versen. De innebär nämligen det andliga, inte det fysiskt konkreta. Alla texter som tas ur sina sammanhang kan fultolkas till sin egen fördel.
Det är ingen hemlighet att den moderatledda regeringen nu 2013 inte för en korrekt arbetsmarknadspolitik. Har ni glömt er historia. Skotten i Ådalen 1931 kunde slutat mycket illa, 4 blev trots allt dödade. Glöm aldrig bort detta.
Arbetslösheten hanterades mycket bättre på 1970-talet
Tack vare de offentliga affärsverken kunde många få in en fot på arbetsmarknaden. Posten, Televerket och SJ stod för en betydande del av arbetstillfällena. De som är fula i mun kallade det för "den ofantliga sektorn". Inget kan vara mer idiotiskt och fullständigt felaktigt.
Jag själv hade aldrig fått in en fot på arbetsmarknaden utan den dåvarande stora offentliga sektorn. Att påstå som Sydsvenskans ledarskribent gör att det var politikerna "som skapade arbetstillfällena". Jag har aldrig läst något dummare i hela mitt liv. Sedan att skriva om inflationen under denna rubrik för att urskulda sig och säga att det indirekt var skit. Det var en ypperlig idé som beundrades utomlands. Man blev förvånad hur vi i Sverige kunde ha så låg arbetslöshet och trots detta en relativt låg statsskuld.
Huvudorsaken till inflationen som Sydsvenskan ledarskribent anger berodde på Bretton Woods-systemet.
Med en fast valutakurs gentemot andra valutor blir det i längden omöjligt upprätthålla en låg inflation. Det krävdes att riksbanken stödköpte kronor.
Den Keynesianska Korsmodellen innebär enkelt att det ska vara en jämvikt i förhållandet mellan arbetslösa och arbetsmarknad. Keynesianismen menar att nationalekonomin inte klarar av att skapa full sysselsättning.
Under nästan tre decennier följde Sverige den Keynesiska Korsmodellen och det var bra för Sverige.
Sedan kom "borgarna" till makten
De av er som kommer ihåg när vi hade en borgerlig regering på 1970-talet med Torbjörn Fälldin som statsminister. Under den tiden som de borgerliga partierna hade makten fyrdubblades statsskulden och de 400 000 nya arbetstillfällena som Torbjörn Fälldin utlovade mynnade ut i just det 400 000 arbetslösa. Den var den borgerliga regeringen som beslutade att påbörja en bolagisering av affärsverken. När Carl Bildt blev statsminister verkställdes detta.
Alla borgerliga regeringar hade en strävan att närma sig Europa och i synnerhet EG, nuvarande EU.
Under 1960-, 1970- och 1980-talet var vänsterblocket starkt emot detta. EU är i grund och botten en ekonomisk överenskommelse som härleds tillbaka till kol- och stålunionen. Nu efter att flera länders ekonomier har kollapsat har man förstått att lyfta fram de socialpolitiska frågorna.
Vad har följden blivit av en nästintill obefintlig offentlig sektor?
Jag kan berätta för er att jag har träffat nästan 200 personer som aldrig har fått in en fot på arbetsmarknaden.
De som är födda på 1970-talets mitt och 21 år 1995. Detta är fruktansvärt enligt mitt tycke. Det finns inga arbeten som en tjugoåring kan få efter gymnasiet. Alla de stora tillverkningsindustrierna har försvunnit. Får man inte in en fot på arbetsmarknaden som ung, blir man uppgiven. De personer jag har träffat är infödda svenskar. De nysvenskar jag träffat har det ännu sämre. Flera av de som kom som flyktingar under 1990-talets början fick aldrig något arbeta flera av dem är nu i 60-årsåldern. Deras barn fick inte heller något jobb och de är födda under slutet av 1960-talet eller i början av 1970-talet. Det här ingen bra utveckling alls och i vissa områden håller på att växa upp en fjärde generation som aldrig får en fot in på arbetsmarknaden.
Den socialdemokratiska regeringen förstod på 1970-talet att det behövdes ett ansvar från statens sida så att arbetslösheten kunde hållas låg. Varför även Socialdemokraterna har lämnat tanken på en stor offentlig sektor med ett ansvarstagande för de som står utanför arbetsmarknaden har jag svårt att förstå.
Det finns ingen enkel lösning och problemen är svåra och många
Jag börjar undra mer och mer om politikernas "lek i sandlådan" är bra på lång sikt. Sverige har varit med i EU sedan 1995. Det måste alltså finnas en enhetlig gemensam politik som lyfter frågorna om arbetslöshet, sjukvård, omsorg och välfärd för alla.
Det finns säkert personer som jag som gärna såg att tillämpningen av den Keynesianska korsmodellen kom tillbaka.
De som är i min ålder måste komma ihåg hur det var. Och om inte det politiska etablissemanget förstår att det är viktig att så många som möjlig arbetar måste ett nytt parti skapas. Jag ställer gärna upp om intresse finns.
Lösningen på fattigdomen är svår men man måste ta itu med den och det är nu.
Det primära angreppssätet är att få ut personer i lönearbeten. Jag relaterar till Ernst Wigforss tal där han ställer frågan har vi råd att inte arbete. Svaret är givet, nej det har vi inte. Ett utanförskap är ofta en grogrund till kriminalitet. I flera länder i tredje världen och flera miljonstäder är den stora kriminaliteten ett bevis på det är viktigt att investera i arbetstillfällen. Finns det verkligen någon förutom societeten och borgerliga politiker som vill ha ett tvåtredjedelssamhälle som är en realitet i Malmö. Försörjningsstödet har skapat mycket stora problem. Skolpolitiken, barn- och äldreomsorgen har blivit eftersatt
Det gör ont i själen att läsa om att människor far illa på grund att de har förlorat sitt arbete eller aldrig fått något. Tillsammans kan vi förändra. Flera är starkare än en. Vad väntar vi på? Det kommer inget serverat på ett silverfat.
Tack för att du tog dig tid att läs den här artikeln.
Ha en fortsatt bra dag.
Thorwald Persson
PS
Som alltid annars kan kommentera den här artikeln och mina övriga artiklar på Facebook eller Google+
DS
